Dans: Sylvie Guillem
Scenografi Kostym: Katrin Brännström
Foto: Lesley Leslie- Spinks
|
| I det specialkoreograferade solot ”Ajö” lockar Mats Ek fram det absolut bästa hos den fantastiska Sylvie Guillem och publikens gensvar är med rätta översvallande. |
| Ett gigantiskt öga projicerat på en dörrstor videoskärm iakttar publiken som genom ett nyckelhål. Strax zoomar kameran ut. Halva ansiktet, skulpterat av ålder, träder fram, snart hela människan: dansaren Sylvie Guillem. |
| Så bryts videoillusionen när hennes verkliga huvud plötsligt sticker upp ovanför filmduken, glasrutan eller spegeln. Strax lämnar hon helt det liksom svartvita förgångna och filmens två dimensioner, för att i stället dansa in i rumtidens nu på Dansens hus stora scen i Mats Eks specialkoreograferade solo för Sylvie Guillem, ”Ajö”. |
| Öppningen är fyndig, intelligent lekfull och för tankarna så smått till Woody Allens ”Kairos röda ros”. Filmgestalten får eget liv. Mats Eks unika rörelsespråk är omedelbart igenkännligt så fort Sylvie Guillem visar huvudet eller en fot. Över huvud taget får Eks rörelsespråk en säregen, lysande skärpa i Sylvie Guillems pregnanta kropp. |
| ”Ajö” är en ”förhandsvisning” och har urpremiär på Sadler’s Wells London nästa sommar. Sylvie Guillem anses allmänt vara det sena 1900-talets stora, enligt många absolut största prima ballerina i världen. Hon och Mats Ek har tidigare samarbetat, bland annat i tv-produktionen ”Rök” 1996.”Förhandsvisningen” på Dansens hus sker dock för öppen, fullt betalande publik, därtill under tre kvällar. För att fylla ut programmet dansar Cullbergbaletten före paus, Crystal Pites vid det här laget en smula uttjatade ”Xspectacle”. |
| ”Ajö” är bara tjugo minuter lång, men det är tjugo fina, täta och underbart subtila minuter. Verket ”kretsar kring en kvinna som tar farväl av ett visst stadium i sitt liv”, men det känns mindre som en medelålders balettstjärnas adjö och mer som en åldrad människas adjö till livet. Delvis på grund av musiken, andra satsen i Beethovens sista, sublimt avklarnade pianosonat (opus 111). |
| Liksom musiken är dansen meditativ, ljust tillbakablickande snarare än vemodig och bitterljuvt nostalgisk. Alls inte sentimental. Mats Eks rörelsemässigt jordnära humor får i Sylvie Guillems gestalt en ovanligt lätt och ironisk twist. Med resning, ömhet och självironi levandegör hon en gammal, sliten kvinnokropp, klädd i tantig kjol och kofta, i en alltjämt lekfull, evigt ung själ. Hukad men inte stukad. ”Ajö” är ett nyanserat, mångfasetterat och gripande porträtt. Det är fängslande och vackert på ett underbart krokigt sätt, roligt och fascinerande med alla fint utmejslade, ofta komiska detaljer. Inramningen med den snyggt genomförda videoidén är enkelt elegant. Publikens gensvar är översvallande. Med rätta. Det är svårt att inte jämföra med Mats Eks senaste samarbete med en annan balettsuperstjärna, Mikhail Baryshnikov. |
| Helt frankt: Sylvie Guillem är en betydligt mer spännande och komplex dansare som också tycks locka fram det bästa hos Mats Ek. Visst ser man här och var, i de abrupta, absurt höga benlyften och inte minst i hennes våglika armrörelser, att hon är en ryggmärgsskolad balettdansare. Sedan hon pensionerade sig från baletten och började dansa modernt i mitten av 2000-talet har hon dock som få andra klassiska dansare lyckats omforma sitt fysiska uttryck. I ”Ajö” målar hon i helt andra, i alla färger. Magnifikt. |
Örjan Abrahamsson dans@dn.se |